Valspråk: Gud ger åt den han vill.
Välj vad du vill läsa med rubrikerna eller läs alltihop...
Inledning:
Född den 13 december 1533, död 26 februari 1577, svensk kung
1560-1568, son till Gustav Vasa och Katarina av Sachsen-Lauenburg.
Uppväxt och trontillträde:
Genom fransmannen Dionysos Beurraeus fick Erik en i bokligt avseende
god uppfostran och en bred utbildning. Som "utvald konung" stiftade
han tidigt bekantskap med frågor om krigsmakt och utrikespolitik
och anförtroddes 1558 ett stort län med Kalmar som centrum.
När Erik blev kung 1560 utformades en inrikespolitik som avvek från
faderns. Brödernas maktställning som hertigar begränsades
genom Arboga artiklar 1561. Högadelns stöd hade Erik skickligt
vunnit genom att återbörda gammalt adelsgods, som Gustav Vasa
tillskansat sig, men även genom att upphöja adelns ledande män
till grevar och friherrar. Samtidigt spreds glans över kungamakten
och hovet.
Kampen mot Johan och adeln:
Arboga artiklar skapade en stark spänning till brodern Johan,
som från sitt finländska hertigdöme byggt upp en självständig
ställning. Rivaliteten blev akut när Johan gifte sig med den
polska prinsessan Katarina Jagellonica och fick län i Livland. Med
ett riksdagsbeslut i ryggen gick Erik 1563 till aktion mot Johan, tvang
honom kapitulera efter en kort belägring av Åbo och lät
fängsla honom. Aktionen hade Erik kunnat utföra med åtminstone
passivt stöd från en högadlig grupp, de s.k. kungafränderna,
som vunnit en stark ställning under senare delen av Gustav Vasas regering.
I fortsättningen gav Erik prov på stor misstänksamhet mot
högadeln och valde sina främsta medhjälpare bland nya adelsgrupper
eller bland ofrälse män med god utbildning. Av dessa blev Jöran
Persson den främste, både inom kansliet och i den nya domstol,
Höga nämnden, som blev ett viktigt redskap för kungens ambitioner
att utveckla en stark och personlig kungamakt, efter mönster från
ledande europeiska furstestater.
Stora planer för Sverige:
Även utrikespolitiskt innebar Eriks trontillträde en klar
omläggning av faderns försiktiga politik. Det var närmast
den sönderfallande tyska ordensstaten i Baltikum som initierade aktiviteten.
Erik tog 1561 Reval (Tallinn) under svenskt beskydd och sökte målmedvetet
flytta fram positionerna i Estland i konkurrens med polska intressen. Gentemot
Ryssland, som också såg Polen som huvudfienden, lyckades Erik
upprätthålla goda förbindelser. Lübeck kände
härigenom sina intressen hotade på den ryska markanden, och
Danmark upplevde Eriks politik som hotfull för den danska hegemonin
i Norden. Hotbilden blev ännu mera markant genom Eriks frieri till
drottning Elisabeth i England; inte bara Erik kunde se en sådan förbindelse
som led i en storslagen plan att göra Sverige till ett centrum i ett
nytt stort handelsnät mellan England och den ryska marknaden.
Nordiska sjuårskriget:
Östersjömakternas ambitioner och motsättningar ledde
till krigsutbrott 1563, då Danmark i förbund med Lübeck
angrep Sverige (Nordiska sjuårskriget). Kriget blev ett prov på
slagkraften i den nya svenska armé och örlogsflotta som byggts
upp av Gustav Vasa och utvecklats av en rad nya initiativ av Erik. Även
om kungens egna insatser under fälttågen har en del märkliga
inslag, bidrog den energi han utvecklade som högste krigsherre till
att ge Sverige ett strategiskt initiativ fram till 1567, och sjökriget
bjöd på stora svenska segrar.
Sturemorden:
Under tiden skärptes de politiska motsättningarna mellan
Erik och högadeln. Våren 1567 riktades anklagelser om högförräderi
mot bl.a. Svante Sture och hans söner. En riksdag kallades till Uppsala
för att bekräfta de domslut som Höga nämnden skulle
fälla. Innan någon dom beseglats inträffade de s.k. Sturemorden.
Aktionen inleddes av kungen personligen, som stötte en dolk i Nils
Sture och därefter gav order om att döda de fängslade. Själv
lämnade kungen Uppsala och flydde till skogs, drabbad av uppenbar
mental ohälsa.
Erik tar åter makten:
Kungens sjukdomsperiod varade ett halvår, då rådet
tog ledningen av styrelsen. Hertig Johan frigavs, men till Eriks avsättning
syftade man ännu inte. På nyåret 1568 återtog den
nu tillfrisknade Erik ledningen. Den militära situationen var kritisk,
sedan en dansk armé på hösten trängt upp i Östergötland.
Med kraft tog kungen befälet över de svenska trupperna och tvang
danskarna tillbaka över riksgränsen. Han återgav ocskå
Jöran Persson, som avsatts av rådet och dömts till döden,
hans gamla ställning.
Ett olycksaligt giftemål:
Sedan Eriks engelska frieri misslyckats hade han under senare år
sökt få en förbindelse till stånd med furstinnor
i Hessen och Lothringen och samtidigt ett politiskt tryck i danskarnas
rygg. När även detta misslyckats gifte han sig 1567 i hemlighet
med sin frilla, den ofrälse Karin Månsdotter, och i juli 1568
ägde den officiella förmälningen rum. Detta var en händelse
som fick högadeln och hertigarna att resa upprorsfanan mot Erik, som
den 29 september tvangs att kapitulera i Stockholm; en senare på
året sammankallad riksdag förklarade honom avsatt. Erik hölls
fram till sin död 1577 fängslad på flera slott, till sist
på Örbyhus. Då hade han också blivit skild från
familjen, som de första åren delat hans fångenskap. Ett
gammalt rykte om att Erik skulle bragts om livet på Johan III:s order
kan varken bekräftas eller vederläggas. Erik är begravd
i Västerås domkyrka.
Historikernas bild av
Erik XIV:
Historieskrivningens bild av Erik präglades länge av den
tradition som utformats av hans besegrare, och där strängt taget
allt han gjort framställdes som en dåres verk. Efter hand har
en omvärdering skett, där det målmedvetna och rationella
i hans politik framhävts liksom hans begåvning och breda bildning,
medan inslagen av sinnessjukdom blivit föremål för skiftande
bedömningar. Det tidiga 1900-talets omfattande forskning om Erik finns
sammanfattad i Ingvar Anderssons lysande biografi.
Idealfurste eller inte?:
Oavsett om Erik verkligen läst Machiavellis "Fursten"
har hans politik haft klara inslag av det som borde prägla den idealiske
"renässansfursten". Denne skulle vara en illusionslös
realpolitiker, obunden av löften och normala lojaliteter, som var
på sin vakt mot aristokratin och utnyttjade män med rötter
i folkdjupet och som sökte folkets stöd för sina aktioner
för statsnyttan; vidare en furste som ingav respekt genom sina militära
maktmedel och krigiska erövringar. Å andra sidan fanns hos Erik
även en vek och obalanserad läggning, som i kritiska och spänningsfyllda
skeden slog över i neuroser eller uppenbar sinnessjukdom (schizofreni)
- en svaghet som knappast var förenlig med Machiavellis idealfurste.
Eriks intressen:
Erik visade stort intresse för litteratur, konst och musik; han
komponerade själv och var en talangfull tecknare; han ägde ett
stort bibliotek och var särskilt intresserad av ämnen som astrologi
och historia.
Ur Nationalencyklopedin med viss modifiering av Johannes Persson.