Gustav Vasa 1521-1560

Valspråk:
All makt är av Gud. Säll den som fruktar Herren: om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss?

Inledning:
Född troligen den 12 maj 1496, död den 29 september 1560, svensk kung 1523-1560, son till Erik Johansson (Vasa) och Cecilia Månsdotter (Ekaätten).

Kamp mot Kristian Tyrann:
Genom släktförbindelser engagerades Gustav på Sten Sture d.y:s sida i kampen mot Kristian II. Han blev förrädiskt förd till Danmark 1518 men rymde till Lübeck men återvände i maj 1520 till Sverige. Förgäves sökte han mana stureanhängarna till motstånd mot den då segerrike Kristian II. Vid tiden för Kristians kröning höll Gustav sig alljämt gömd och undgick i motsats till fadern, att mista huvudet i Stockholms blodbad.

Gustav Vasa i Dalarna:
Gustav begav sig därefter till Dalarna, vars befolkning var känd för sin sturevänlighet. Han bemöttes först kallsinnigt när han sökte förmå dem att resa sig mot Kristians välde. De "äventyr" som skall ha upplevt i Dalarna är dock huvudsakligen resultat av senare mytbildning.
I januari 1521 hyllades Gustav dock som hövitsman för de övre dalasocknarna, och den första militära framgången vid Brunnbäcks färja i april medförde stöd även från andra håll.

Gustav Vasa blir kung:
Gustav framstod snart som ett samlande namn i det fortsatta frihetskriget mot Kristian II och de svenska unionsvännerna. I augusti 1521 valdes han vid ett herremöte i Vadstena till riksföreståndare. I de fortsatta rent militära operationerna tog han ingen del men skapade genom stöd från Lübeck de militära maktmedel som kunde betvinga de av danskarna hållna slotten. Deras sista fästen föll sommaren 1523, och vid ett riksmöte i Strängnäs valdes Gustav den 6 juni till svensk kung; vid midsommartiden kunde han göra sitt intåg i Stockholm.

Kampen mot Danmark:
Kungavalet inträffade när Kristian II fördrivits från Danmark, men eftersom de nya danska makthavarna avsåg att söka återupprätta unionen markerar valet en definitiv brytning med unionstanken. Lübeckarna var pådrivande, då de såg valet som en garanti för de stora lübska lånen och för en politisk splittring i Norden som skulle gagna deras intressen; dessutom tvangs Gustav utfärda för Lübecks handel mycket förmånliga privilegier.
Förhållandet till Lübeck spelade länge en stor roll för Gustav både inrikes- och utrikespolitiskt. Hans försök att sätta sig i besittning av danska och norska landskap misslyckades, sedan Lübeck uppträtt som medlare och genom Malmö recess 1524 stött Danmark. Tillfälle att bryta Lübecks hegemoni över svensk handel gavs först genom kamp om den danska kronan som bröt ut 1534 genom lübeckarnas agerande (grevefejden). Gustav ingrep med militärt stöd åt den antilübeckska fraktionens ledare, som valts till kung under namnet Kristian III. Detta inledde bättre relationer till Danmark, medan det lübska nederlaget 1536 fick som följd att hansestadens privilegier annulerades och dess starka grepp om Sverige bröts. De med Danmark gemensamma intressena stärktes under de följande åren. Ett formligt försvarsförbund ingicks med Danmark 1541 och visade sig värdefullt när det stora småländska upproret bröt ut följande år.

Stärkt kungamakt:
Det är osäkert om Gustav redan från början haft något utstakat program för sitt inrikespolitiskta agerande, men efter hand kan tydligt skönjas konturer av en politik som bär den starka kungamaktens signum. Sedan unionen försvunnit som politiskt alternativ var det lättare att förmå adeln att sluta upp bakom kungamakten och bryta den gamla rådsaristokratiska alliansen med kyrkan. För såväl Gustav som adeln och de ofrälse framstod kyrkans rikedomar som ett lämpligt beskattningsobjekt, när kronans bristande resurser gjorde sig påminda vid betalning av skulden till Lübeck.

Reformationen:
I samma riktning verkade reformationsrörelsen, som nu nått Sverige. Två av den nya lärans främsta krafter knöts till Gustav, Olaus Petri och Laurentius Andrea; den senare blev hans sekreterare 1523. Det innebar dock inte att Gustav lät deras radikalism få fritt spelrum. Han drev hela tiden en försiktig linje, väl medveten om den konservatism som fanns hos både adel och bönder, men hade samtidigt klar blick för de politiska och ekonomiska möjligheter som låg förborgade i reformatorernas budskap.

Gustav Vasa får stöd av adeln:
Riksdagen i Västerås 1527 fick en avgörande betydelse för Gustav och stärkandet av kungamakten. Beslutet (recessen) och särskilt den förordning (ordinantian) som Gustav utformade med en mycket tänjbar tolkning av beslutet, innebar att kyrkans ekonomiska makt bröts och att biskoparna berövades sin militära makt och gamla ställning som rådsherrar. I motsvarande grad förstärktes kronans resurser när större delen av kyrkans godsinnehav och övriga rikedomar efter hand drogs in. Gustav hade fått adelns stöd mot förespeglingar om att donerat adelsgods kunde återkrävas. Så skedde också, men det var kungen själv, i egenskap av ättling till adliga donatorer, som ensam lade beslag på större delen av de återkrävda gårdarna. Hans agerande ger talrika prov på hänsynslöshet och bristande rättsmedvetande. Men flera högadelsmän fick god kompensation i form av stora förläningar.

Västgötaherrarnas uppror:
Två år efter Västeråsmötet utbröt dock en resning mot Gustav i Götalandskapen, det s.k. Västgötaherrarnas uppror. Det kan ses som ett försök att upprätta den gamla rådsaristokratiska fronten, och i propagandan riktade man sig starkt mot kungens stöd till reformatorerna. Försöken att på bred front vinna allmogens stöd misslyckades dock, och genom sin överlägsna propaganda lyckades Gustav snart splittra motståndet.

Brytning med påven:
Upprorets misslyckande gav Gustav tillfälle att lösa den fråga som lämnats öppen i Västerås 1527, relationerna till påven och den katolska kyrkan. När Gustav själv 1530 började utnämna biskopar och 1531 besatte ärkebiskopsstolen med Laurentius Petri innebar detta att brytningen med påven var ett faktum och att han själv blivit kyrkans reella överhuvud. Frågan om kyrkans lära och gudstjänstordning hade 1527 behandlats knapphändigt med den allmänna formuleringen att GUds ord skulle "renliga predikas". Först under åren 1536-37 fattades genom kyrkomöten beslut om mera avgörande förändringar av kyrkoskicket i evangelisk riktning. En konsekvens av att Gustav höll sig i bakgrunden blev dock att reformationen, under ledning av Olaus Petri och Laurentius Andrea, började utvecklas självständigt i förhållande till staten. För att förhindra detta ingrep Gustav och lät döma båda till döden. De benådades visserligen, men samtidigt lanserade Gustav efter tysk förebild en renodlad statskyrka under ledning av Georg Norman.

Landets ekonomi stärks:
Gustavs behov av att binda högadeln fastare till sin politik framträdde tydligt under 1530-talet, då han agerade i nära samverkan med rådet och ibland kallade adeln i dess helhet till herremöten för att få sina beslut förankrade. Äktenskapet med Margareta Leijonhuvud, ingånget 1536 sedan hans första gemål Katarina av Sachsen-Lauenburg dött, faller väl in i detta mönster, liksom hans tredje äktenskap med Katarina Stenbock från 1552. Behovet av stöd från adeln växte i takt med att Gustav ökade sitt grepp om landet, skärpte skatteuttaget och utfärdade en rad nya förordningar, avsedda att främja kronans ekonomiska intressen. En växande del av landet lades under förvaltning av kronans fogdar, vilka sorterade under de båda centrala ämbetsverk som samtidigt blev fastare organiserade, kansliet och kammaren. Vidare genomfördes en systematisk skattläggning av jord, medan uttag av skatter blev ett närmast stående inslag. Även avkastningen av gruvdrift, järnbruk och tullar ökade. Särskilt driften vid Sala silvergruva blev givande och gav stora bidrag till kapitalreserven.

Uppror i landet:
Gustavs centralistiska politik nådde en kulmen under den s.k. tyska perioden (1538-1542), då kanslern Conrad von Pyhy omsatte en rad idéer som redan prövats i de tyska furstestaterna. Nyheterna skärpte motsättningarna till landskapsmenigheterna. Här hade Gustavs politik tidigt skapat missnöje, främst i Dalarna, som dock kuvats utan större svårigheter. På ett helt annat sätt blev den i Småland 1542 utbrutna Dackefejden ett allvarligt hot mot Gustavs ställning. Genom en skickligt anlagd propaganda lyckades han hindra upprorets spridning till Svealandskapen och till slut krossa det med hjälp av tyska legotrupper. Senare delen av Gustavs regering kom att präglas av erfarenheterna från upproret, och han sökte på skilda sätt gardera sig mot "en ny dackefejd".

Sverige blir ett arvrike:
Av stor betydelse blev den riksdag som sammankallades till Västerås 1544 och som genom arvföreningen slog fast att Sverige numera var ett arvrike. Riksdagen bekräftade även de förändringar som genomförts vad gäller kyrkans ställning och lära. Riksdagen sanktionerade även den nya satsning på en inom landet rekryterad krigsmakt som Gustav redan inlett. Hans motiv var både politiskt och ekonomiskt. De värvade svenska trupperna ställde sig avsevärt billigare och kunde dessutom effektivt förhindra nya uppror. Ett antal nya slottsbyggen i Götalandskapen hade primärt samma syfte.
Den fortsatta ekonomiska politiken hade också klara försvars- och försörjningsmässiga mål. Det gäller Gustavs avelsgårdsprojekt och en rad andra statliga initiativ för att stimulera handel och produktion. Denna nationellt inriktade näringspolitik hade klara drag av merkantilism. Åtgärder i samma riktning var att lokalförvaltning i ännu högre grad lades under kronans fogdar, vilket blev hårdare övervakade, och att förläningarna koncentrerades till kungens släktingar. Slutligen introducerades en helt ny förläningsform, hertigdömen, tilldelade Gustavs söner att innehas med ärftlig rätt. De var en konsekvens av arvföreningen, och Gustav sökte utforma systemet så att det skulle bli ett stöd för kungamakten. Han överskattade dock sönernas vilja och förmåga att samarbeta.

Hur var han egentligen?:
Vid sin död 1560 lämnade Gustav efter sig ett rike väl samlat under en stark och personligt färgad centralmakt; han framtonar som något av det moderna Sveriges grundläggare. Den bild av Gustav såsom uppoffrande landsfader som länge präglat historieskrivningarna är dock väsentligen en skapelse av hans oöverträffat skickliga propaganda och strider mot de ofta hänsynslösa dragen i hans agerande. Hans politiska skicklighet och ledarskap, hans arbetsförmåga och praktiska förtrogenhet med en rad jordnära ting var imponerande. Personligen kunde han visa sig älsvärd och skämtsam, han tyckte om musik och sång, men hade samtidigt en stark misstänksam läggning och gav prov på våldsamma vredesutbrott. Gustav var en typisk representant för tidens starka furstemakt. Blott vad gäller boklig bildning motsvarade han inte alls tidens idealfurste, vilket ger en förklaring till varför Sverige under hans regering drabbades av en kulturell nedrustning utan motstycke.

Avslutning:
Gustav Vasa är begravd i Uppsala domkyrka. Han hade sönerna Erik XIV, Johan III, hertig Magnus och Karl IX samt döttrarna Katarina, Cecilia, Anna, Sofia och Elisabeth.

Ur Nationalencyklopedin med viss modifiering av Johannes Persson

Tillbaka till Sveriges Regenter!