Valspråk: Gud vår beskyddare.
Läs valda delar efter rubrikerna eller hela texten...
Inledning:
Född 20 december 1537, död 17 november 1592, svensk kung
från 1568, son till Gustav Vasa och Margareta Leijonhuvud.
Uppväxten:
Tillsammans med sin halvbror Erik fick Johan en i bokligt avseende
god utbildning i renässansens anda. Han var något av Gustav
Vasas älsklingsson och togs tidigt i anspråk för krävande
uppdrag i den finländska riksdelen, där han 1556 försågs
med ett ärftligt hertigdöme. Här blev Johan tidigt uppmärksammad
på de möjligheter som öppnades genom den tyska ordensstaten
sönderfall. Det blev upptakten till hans starka engagemang för
etableringen av en svensk maktposition i Baltikum. Detta motarbetades av
fadern men drevs i viss samverkan med Erik. Förhållandet mellan
bröderna var tämligen gott, vilket även visas av att Johan
1559 utsågs att leda förhandlingarna i England om äktenskap
mellan Erik och Elisabet I.
Brytning med broder Erik
XIV:
Sedan Erik blivit kung ändrades förutsättningarna radikalt.
Genom beslut vid riksdagen i Arboga 1561 kringskars den självständiga
ställning som faderns testamente givit Johan och som denne redan utvecklat.
För kronans räkning lade Erik dessutom beslag på Reval
(nuv. Tallinn) och de estländska landskap som Johan tidigare hoppats
vinna. När han trots detta sökte hävda sin självständighet
och 1562 gifte sig med den polske kungens syster Katarina Jagellonica,
samtidigt som denne fick ett stort lån mot ett antal slott i Livland
som pant, innebar detta en klar utmaning mot Erik XIV. En riksdag dömde
Johan till döden, och i augusti 1563 tvangs han kapitulera i Åbo.
Johan och hans familj hölls fångna på Gripsholm till 1567,
då de frigavs i samband med Eriks sjukdom och försöken
att överbrygga motsättningarna inom landets ledning.
Johan tar makten:
Sommaren 1568 ställde sig Johan i spetsen för ett uppror
mot Erik. I september gjorde han sitt intåg i Stockholm och valdes
till kung. Valet bekräftades av en riksdag 1569, då Johan även
utfärdade ett privilegiebrev för adeln. Det innehöll betydande
förmåner och kan ses som ett tack för att högadeln
hjälpt honom till makten; detsamma gäller de förläningar
som kom de s.k. kungafränderna till del. Trots detta präglades
Johans fortsatta inrikespolitik av en strävan att hålla högadeln
tillbaka från ett kontinuerligt inflytande och av en favorisering
av lågbördiga sekreterare. Detta gav senare anledning till skarp
kritik från högadeln och utarbetandet under ledning av Hogenskild
Bielke och Erik Sparre av ett formligt maktdelningsprogram. Johans giftermål
med Gunilla Bielke 1585 (sedan Katarina avlidit 1583) var troligen avsett
att söka förbättra relationerna till högadeln.
Hertig Karls motstånd:
I början av Johans regering var hotet om en kupp för att
återinsätta Erik en ständig oroskälla. Allvarligast
var en komplott, ledd av Charles de Mornay och med skotskt krigsfolk inblandat,
som avslöjades 1574. Affären var särskilt känslig eftersom
hertig Karl haft vetskap om planen. Denne hade vid Johans trontillträde
tagit över sitt hertigdöme utan inskränkningarna i Arbogabeslutet
1561. Detta ledde till de talrika motsättningarna mellan bröderna,
där Johan vanligen hade rådets stöd.
Krig mot Ryssland:
Utrikespolitiskt fick Johan som kung först avsluta nordiska sjuårskriget
mot Danmark och Lübeck. Fred slöts i Stettin 1570 utan landavträdelser,
men Sverige tvangs att betala en stor lösensumma för att återfå
Älvsborg. Därefter var Johan mån om att upprätthålla
acceptabla förhållanden med Danmark. Istället riktades
ansträngningarna mot Baltikum för att få kontroll över
handelsvägarna till den ryska marknaden. Den svenska politiken var
främst riktad mot Ryssland och ledde till krig redan 1570. Krigstillståndet
varade ändå till Johans död, även om striderna avlöstes
av stilleståndsperioder. Johan drev envist sin expansiva östpolitik
trots stora svårigheter att bemästra de höga kostnaderna
för värvat krigsfolk, vilket även föranledde honom
att tillgripa utskrivningar av svenska soldater. I början av 1580-talet
nåddes påtagliga framgångar, främst genom erövringen
av Narva 1581.
Polska relationer:
Ett naturligt led i östpolitiken blev att förbättra
relationerna till Polen. Johan uppträdde därför som tronkandidat
vid de polska kungavalen 1573 och 1575, men utan framgång. Vid valet
1587 lanserades istället som kandidat sonen Sigismund, som även
blev vald. Problem föranledda av valet och den personalunion som var
i sikte medförde dock att Johan vid ett möte i Reval 1589 sökte
förmå Sigismund att återvända till Sverige. Detta
stötte då på starkt motstånd från rådets
sida, vilket i sin tur utlöste en allvarlig brytning mellan högadeln
och Johan, som istället sökte stöd hos hertig Karl. Detta
kom att prägla Johans återstående år.
Johan och katolicismen:
Kyrkopolitiskt hade Johan genom äktenskapet med Katarina Jagellonica
kommit i nära kontakt med katolicismen och både av estetiska
och teologiska skäl vunnits för ett katolskt inspirerats gudstjänstliv.
Redan 1569 återställdes den gamla stiftsindelningen och biskopsämbetet.
En tämligen konservativ kyrkoordning godkändes 1571 och försågs
1575 på Johans initiativ med ett tillägg, Nova Ordinantia. En
ny liturgi, den s.k. Röda boken, utarbetad efter Johans anvisningar,
antogs 1577 trots starkt motstånd. Gudstjänsten fördes
härigenom närmare den katolska. Ett politiskt närmande till
den påvliga kurian och Spanien kom även till stånd, varvid
Johans fordringar på den polska kronan torde spelat en viss roll.
Främst avsågs dock att åstadkomma ett modus vivendi mellan
den svenska kyrkan och den katolska. Det föranledde även en påvlig
legation till Sverige 1579-80, vilken resulterade i att verksamheten vid
Vadstena kloster återupptogs och att Sigismund övergick till
katolicismen. De krav på eftergifter som Johan framställt avvisades
däremot av påven.
Ekonomiska problem:
Under hela sin regeringstid hade Johan att kämpa med stora ekonomiska
problem. Han fick börja med en i stort sett tom statskassa, och krisen
fördjupades genom Älvsborgs lösen och främst av kostnaderna
för det ryska kriget. Anklagelserna mot Johan för en slösaktig
livsföring och en dyrbar byggnadsverksamhet är däremot klart
överdrivna. Åtskilliga försök gjordes för att
sanera finanserna, bl.a. genom att införa ett järn- och kopparmonopol
för kronan, dock utan större framgång.
Avslutning:
Uppfattningen om Johans kungagärning har särskilt i äldre
litteratur varit föga uppskattande, vilket delvis torde ha berott
på hans katolska böjelser. Särskilt har han tillskrivits
brist på beslutsamhet, konsekvens och sparsamhet. Senare forskning
har dock i flera avseenden funnit en betydande långsiktighet i både
hans in- och utrikespolitiska agerande och därtill en påtaglig
smidighet och förmåga till nyorientering. Bakom Johans kyrkopolitik
har man funnit såväl estetiska motiv som en särpräglad
teologisk uppfattning. Ett starkt estetiskt intresse för arkitektur
och stora teoretiska kunskaper har legat bakom hans livliga byggnadsverksamhet,
som även speglar en för renässansen typisk syn på
kungamaktens höghet och därmed förenade representativa funktioner.
Ur Nationalencyklopedin med viss modifiering av Johannes Persson.