Karl IX 1599-1611

Valspråk: Gud min tröst.

Inledning:
Född 4 oktober 1550, död 30 oktober 1611, svensk kung formellt från 1604, reelt från 1599, yngste son till Gustav Vasa och Margareta Leijonhuvud.

Karls hertigdöme:
I faderns testamente 1560 tilldelades Karl ett hertigdöme omfattande större delen av Södermanland, Närke, Värmland och nordligaste Västergötland, vilket till följd av hans minderårighet förvaltades av Erik XIV. Efter det framgångsrika upproret mot Erik 1568 övertog Karl hertigdömets styrelse. Han hävdade kraftfullt sina rättigheter i enlighet med faderns testamente, vilket ledde till upprepade konflikter med Johan III.
Förvaltningen av hertigdömet präglades av merkantilistiska idéer. Karl gynnade även näringslivet, särskilt bergsbruket, men tog även initiativ till nya glasbruk och andra manufakturer samt grundade ett flertal städer, däribland Karlstad och Mariestad. Nyköping utvecklades påtagligt som hertigdömets centrum. Även nyodling uppmuntrades, och svedjande och tjärbrännande finnar lockades till skogsbygderna. Karls mål var att skapa en solid ekonomisk grund för hans politiska ambitioner.

Religion:
De kyrkopolitiska frågornas växande betydelse under Johans regering fick 1576 Karl att sammankalla ett prästmöte för hertigdömet, som tog klart avstånd från kungens liturgiska program. Senare tog han även i sitt beskydd präster som väckt kungens misshag och placerade dem på framträdande poster. Karls hållning var främst ett utslag av en personlig uppfattning i tidens teologiska frågor, som han ägnade ett omfattande studium. Ett annat utslag av hans engagemang var att han senare som kung bestämde att Mose lag skulle tillämpas i svensk lagstiftning som uttryck för för "Guds klara ord".

Mot Sveriges tron:
Karls framtida ställning aktualiserades när Sigismund 1587 valdes till svensk kung. Genom Kalmar stadgar enades Johan III, Sigismund och rådet om hur Sverige skulle styras under en framtida personalunion. Styrelsen skulle under Sigismunds frånvaro läggas i händerna på ett sjumannaråd. I detta skulle Karl få utse en medlem, men i övrigt förbjöds han att ta del av riksstyrelsen. Detta väckte hans starka vrede och ledde till en brytning med såväl kung som högadel. Men situationen ändrades radikalt genom Johans konflikt med rådet under Revalmötet 1589 och frågan om Sigismunds återkallande. Istället inträdde Karl som broderns främste rådgivare och fungerade de facto som medregent fram till dennes död 1592. Förhandlingar ledde 1593 till att rådet i väntan på Sigismunds ankomst övertog regeringen, i vilken Karl erkändes som "den förnämste". Ett led i förberedelserna blev Uppsala möte, som avskaffade Johan III:s kyrkliga nymodigheter i linje med Karls tidigare uppfattning, medan hans egen mera kalvinistiskt färgade åskådning fick vika för den augsburgska bekännelsen.

Brytning med kung Sigismund:
Under Sigismunds vistelse i Sverige utspelades ett politiskt triangeldrama mellan denne, Karl och rådsaristokratin. Kungen kunde med Karls hjälp avslå adelns privilegiekrav men återvände till Polen utan att ha givit Karl den åtrådda ställningen som riksföreståndare och med vaga riktlinjer för styrelsen av Sverige. Det ledde till en ny uppgörelse mellan Karl och rådet, där Karl erkändes som "rådets förman och riksens föreståndare" under kungens bortvaro. När detta underkändes av kungen sammankallade Karl en riksdag i Söderköping 1595, som bekräftade avtalet med rådet. Motsättningarna till rådet ökade dock, vilket kom till uttryck genom en ny riksdag med en klart revolutionär karaktär i Arboga 1597. Den föregicks av en intensiv agitation bland bönderna mot "herrarna", vilket i Finland ledde till utbrottet av klubbekriget. Arbogariksdagen, som bojkottades av högadeln, gav Karl ett oinskränkt mandat som riksföreståndare, och brytningen med kungen blev definitiv när Karl genomförde väpnade aktioner mot slott som hölls av kungliga ståthållare. Följden blev även att högadeln i stor utsträckning lämnade Sverige och sökte sig till Sigismund, som 1598 återvände med väpnad makt.

Slaget vid Stångebro och Karl blir konung:
Karls seger i slaget vid Stångebro 1598 avgjorde maktkampen. Kungen tvangs att överlämna fem rådsherrar som gisslan innan han lämnade Sverige, och Karl fick fria händer att göra upp med sina motståndare. Kulmen nåddes vid riksdagen i Linköping 1600, då fyra av rådsaristokaratins ledande män miste huvudet (Linköpings blodbad). Både tidigare och senare blev dock flera andra avrättade, och ärkebiskopen Abraham Angermannus kastades i fängelse.
Uppgörelsen har drag av personlig hämdlystnad men förklaras även av att Karl tolkade högadelns agerande som riktat mot 1544 års arvförening och därmed mot Vasaätten. I uppgörelse med de politiska motståndarna mobiliserade han konsekvent "folkviljan" vid återkommande ständermöten. Hans agitatoriska förmåga, där han skickligt utnyttjade de lägre ståndens latenta "herrehat" och konservatism, gjorde riksdagen till ett lämpligt instrument för hans auktoritära politik. De mera teoretiska grunderna för Karls syn på ständermötet var samtidigt väl förankrade i tidens statsrättsliga idéer och hade klara beröringspunkter med rådets. Tidigare gängse föreställning om Karl som en "bondekonung" är närmast ett resultat av hans egen propaganda. Mera hårdhänt än sina företrädare utkrävde han sin rätt som hertig och kung och lanserade en rad nya skatter. När det gällde att formellt efterträda Sigismund, som förklarats avsatt av riksdagen 1599 visade däremot Karl stor återhållsamhet. Riksdagen 1600 hyllade honom visserligen som kung, men först 1603 började han anvaända kungatitel. Denna bekräftades av riksdagen 1604, men kröningen dröjde till 1607.

Omorganisation av rådet:
Den rådsinstitution som krossats under 1590-talets maktkamp kunde i längden inte undvaras, och 1602 skedde en rekonstruktion. I detta nya råd ingick en del medlemmar av den gamla högadeln men främst män från nya ätter, ofta med finländsk eller tyskbaltisk bakgrund. I sin donationspolitik gynnade Karl särskilt den senare gruppen, och detta kan även spåras i ansatserna till uppbyggnad av en kungatrogen byråkrati; här spelade även talrika ofrälse en betydande roll.

Utrikespolitik:
Karls utrikespolitik dominerades helt av den dynastiska frågan, vilket ledde till en aktivering av östpolitiken. Hans försök att erövra Livland fick negativa följder för relationerna till såväl Danmark som Nederländerna och England genom störningarna i deras östhandel. Karls politik upplevdes som utmanande av danskarna och ledde till Kalmarkrigets utbrott 1611. Detta kom likväl som en överraskning för Karl och förorsakade våldsamma vredesutbrott och slaganfall, som påskyndade hans frånfälle.

Hur var Karl IX egentligen?:
Karl var en mycket sammansatt personlighet. Okuvlig energi och hänsynslöshet i förening med stark misstänksamhet och ohämmad aggressivitet är omisskännliga drag. På åtskilliga punkter är likheterna påtagliga med såväl fadern som halvbrodern Erik. I motsats till den senare visade han dock prov på stor konsekvens i avgörande moment och framtonar därför långt bättre än denne som en machiavellisk mönsterfurste. Som demagog stod knappast fadern efter, och i hans brev finns talrika prov på drastisk galghumor och kärva okvädningsord, som kan tyda på att han medvetet odlat genren. Samtidigt uppvisar han starka drag av lagisk stränghet i såväl religiösa som rättsliga frågor.

Avslutning:
Karl förmäldes 1579 med Maria av Pfalz och hade med henne bl.a. dottern Katarina. I det 1592 ingångna äktenskapet med Kristina av Holstein-Gottorp hade han barnen Gustav Adolf, Karl Filip och Maria Elisabet. Utom äktenskapet var han far till Carl Carlsson Gyllenhielm.
Karl är begravd i Strängnäs domkyrka.

Ur Nationalencyklopedin med viss modifiering av Johannes Persson.

Tillbaka till Sveriges Regenter!