Sigismund 1592-1599

Valspråk: Konungens hjärta i Herrens hand. Höghet är en Guds gåva.

Inledning:
Född den 20 juni 1566, död den 19 april 1632, kung av Polen från 1587 som Sigismund III Vasa och av Sverige 1592-99, son till Johan III och Katarina Jagellonica.

Polsk kung:
Under moderns starka inflytande blev Sigismund övertygas katolik. Hans val till kung i Polen 1587 torde ha avgjorts av att en svensk delegation ställde i utsikt Estlands övergång till Polen. Den blyge och föga dynamiske Sigismund ställdes omgående inför stora svårigheter i rollen som polsk kung i en för honom främmande miljö och började därför söka efter möjligheter att abdikera. Ännu mer beslutsamt agerade fadern, som ångrade sitt medgivande till Sigismunds kandidatur. En kulmen blev mötet i Reval mellan far och son 1589, där Sigismund i sista stund av de svenska och polska rådsherrarna förmåddes återvända till Polen inför hotet om en allvarlig svensk-polsk konflikt. I Polen kom Sigismund tidigt att påverkas av jesuitiska rådgivare, från 1592 av den påvlige nuntien Germanico Malaspina. Det resulterade i hans giftermål med den habsburgska prinsessan Anna 1592 och efter hennes död med systern Konstantia 1605 samt i ett starkt stöd åt den katolska motreformationen. Polen hade starka grupper av lutheraner och kalvinister förutom ett stort inslag ortodoxa i sydöst och hade tidigare präglats av religionsfrihet.

Svensk kung:
Efter faderns död 1592 fick Sigismund tillstånd av den polska riksdagen att vistas ett år i Sverige. Resan väckte stora förhoppningar i det katolska lägret om att kunna återföra Sverige till Rom. Planerna mötte dock ett kompakt motstånd sedan svenskarna enats bakom den augsburgska bekännelsen genom Uppsala mötes beslut 1593, som Sverige tvangs erkänna som villkor för kröningen i februari 1594. Däremot avvisade han adelns krav på privilegieförbättringar, liksom dess konstitutionella program, formulerat i "Postulata nobilium".

Maktkamp mellan Sigismund och hertig Karl:
Före avfärden till Polen sökte han trygga sitt personliga inflytande med pålitliga ståthållare på rikets slott och med oklara föreskrifter om rådets och hertig Karls roll i rikets styrelse. Resultatet blev under de följande åren en maktkamp som ledde till att hertigen från 1597 dominerade den politiska scenen, medan högadelns ledare flydde till Polen. Sigismund lyckades med svårighet förmå den polska riksdagen, som var föga intresserad av hans dynastiska ambitioner, att stödja hans planerade krigståg för att återta makten. Efter landstigningen i Kalmar sommaren 1598 var ambitionen mer att nå målet förhandlingsvägen än med militärt maktspråk. Detaa misslyckades, och krigståget slutade med nederlaget vid Stångebro, och en förudmjukande uppgörelse med hertigen hösten samma år. Riksdagen förklarade honom avsatt 1599.

Fortsatt kung i Polen:
Trots detta kom Sigismunds politik i Polen att präglas av ambitionen att återvinna sitt svenska arvrike. Detta initierade i sin tur svenska anfall mot Livland och Preussen, till slut med stilleståndet i Altmark 1629 som ett för Polen kostsamt och förudmjukande nederlag. Även i övrigt präglades Sigismunds utrikespolitik ofta av dynastiska ambitioner. Det gäller särskilt engagemanget i de ryska tronstriderna under "den stora oredan". En polsk här ryckte fram till Moskva, och sone Vladislav lanserades som rysk tronkandidat 1610. Planerna misslyckades men ledde till erövringen av Smolensk, och en stor del av Vitryssland stannade i polska händer vid freden 1618. Sigismunds konflikt med Sverige, hans starka stöd till katolicismen och prohabsburgska politik gav i den polska riksdagen näring åt en stark opposition som 1606-07 ledde till ett formligt uppror, vilket också var en reaktion mot Sigismunds strävan att slå vakt om centralmaktens rättigheter och stävja riksdagens och dentalrika adelns växande dominans.

Avslutning:
Sigismunds eftermäle har länge tecknats i mörka färger, i svensk historieskrivning inte minst, i hans egenskap av katolik och förlorare, medan han i polsk främst klandrats för bristande känsla för polskt kynne och rikets nationella intressen. Likväl framtonar Sigismund som starkt plikttrogen och ambitiös, även om han saknade förmåga att bemästra de enorma svårigheter han mötte i såväl Polen som Sverige. Sigismund var far till Vladislav IV och Johan II Kasimir. Han är begravd i domkyrkan i Krakow.

Ur Nationalencyklopedin medd viss modifiering av Johannes Persson.

Tillbaka till Sveriges Regenter!